Vem är jag?

Jag. Martin Sjöbeck. Har passerat fyrtio och är pappa till tre söner. Jag har, efter tillökning i familjen, avslutat en master i historia på Malmö universitet (f.d. Högskola).

Vad handlar den här sidan om?

Samhälle. Genus och maskulinitet. Malmö. Fotboll.

Alltså. Jag är född och uppvuxen i Malmö på rivningstomternas och brunjonkets åttiotal. Med undantag för en sejour i Barcelona på ett år har jag bott i Malmö hela mitt liv. Staden som ingen kunde finna någonting positivt att säga om men som sedan blev så populär att stadens ungdomar inte kan flytta hemifrån om de inte har föräldrar som kan hjälpa dem med banklån där en normalstor 1-2 rumslägenhet ökade med ca 1 miljon kr i ”värde” under tio år. Det finns så mycket intressant som rör den staden. Staden där min pappa och tusentals andra stämplade ut från Kockums skeppsvarv för sista gången 1987 när den civila fartygsproduktionen flyttades utomlands. På samma mark arbetar idag tusentals fler  på arbetsplatser där blåställ bara syns om något gått sönder och ska repareras. Staden som exporterade sill, maskiner, socker, kläder, strumpor, choklad, cigaretter, oljetankers, ubåtar, cement, plåtburkar, arbetarrörelsen, räknemaskiner, pilsner, korvskinn, charkuteri, barnvagnar, korgar, läder, gummi, takpapp, vindmöllor, medicin, bensinpumpar, elektronik, tidskrifter, sprit, bröd, mejeriprodukter och mycket annat som jag glömt att nämna till Sverige och resten av världen. Staden som under många år var vilsen och försökte hitta ett nytt skinn efter att ha ömsat av sig den tunga industrin som definierat staden så länge. Staden som idag lockar unga, ”kreativa” från Sverige, Europa och hela världen för att tillverka saker som, även om de i många fall inte rent fysiskt finns och går att ta på, genererar massvis med pengar till staden igen.

Men samtidigt som staden blomstrar och staden attraherar kapitalstarka människor som aldrig förr måste vi gå tillbaka till medeltiden för att uppleva samma nivåer av dödliga våldsdåd och utanförskap. Aldrig förr har så många stått utanför samhället och vi ser parallella världar i staden där kreativa unga vuxna från Småland med ironiska t-shirts med ylande vargar köper hasch av 16 åringar som bekämpar konkurrenter med automatvapen och handgranater. Vem är den här nya ”kunskapsstaden” till för? Hur kan relationen mellan det förflutna, nuet och framtiden för Malmö förstås och hur påverkas den enskilda Malmöbon i förvandlingen?  Jag har ingenting emot smålänningar men om du det senaste tio åren rört dig på Möllevången kan du inte undgått att malmöitiska är en dialekt du får leta efter annorstädes. Malmö är så mycket mer än å ena sidan nyinflyttade smålänningar/hipsters och å andra sidan handgranater.

En intressant utveckling har onekligen varit den som stadens stolta fotbollslag genomgått sedan katastrofen 1999 då laget åkte ur Allsvenskan för första gången på evigheters evigheter. I takt med att stadens industri nedmonterades och skickades utomlands till billigare arbetskraft, föll inte bara socialdemokratin och arbetarrörelsen ihop, men även fotbollslaget som varit starkt anknutet stadens arbetarklass. När stadens store son från Rosengård tar laget tillbaka till Allsvenskan för så småningom bli Sveriges kanske bästa fotbollsspelare genom tiderna återfinner MFF sig själv både på och av planen på ett sätt som bättre avspeglar stadens sammansättning. Fotboll är idag inte bara ett nöje för vita män från arbetarklassen. Även om det finns en bit kvar på vägen mot en jämnlik fotbollsläktare är det idag en mycket större blandning av unga och gamla, nya och gamla svenskar, män och kvinnor, än vad det var under de gyllene åren på femtio- sextio- och sjuttiotalen. Här finns det mycket spännande att undersöka.

Detta och närliggande ämnen kan du läsa om på min sida. Jag har en förmåga att skriva på ett sätt som kan verka akademiskt, svåråtkomligt och ”skitnödigt” men lovar att göra mitt yttersta för att undvika detta.

Alla åsikter och artiklar är mina om inget annat framgår.