Intresset för fotbollen och Malmö FF hade vaknat redan 1995-96 när några kompisar drog med Angela på en match på Ryavallen i Borås. Sedan började hon gå på gamla Malmö stadion på norra stå och intresset har suttit i sedan dess. För Angela kom intresset inte hemifrån utan hon tror snarare att det var bakvänt. Efter som att hon i sin röriga uppväxt helt saknade kontext och plats fick hon med Malmö FF ett efterlängtat sammanhang som blev påtagligt. Men allt var inte guld och gröna skogar. Där Showan lätt blev accepterad var det för Angela en lite knepigare upplevelse att ge sig in i ultrasmiljön.
Supporterkulturen i sig är fruktansvärt hierarkisk och det spelar ingen roll vart i världen du tittar. Den är hierarkisk, fruktansvärt hierarkisk. […] Vem är det som får ta plats? Vem är det som får höras? Vem dikterar reglerna? Vart står man på läktaren? Vart kan man röra sig? Det är väldigt mycket såna här oskrivna regler. Väldigt mycket koder. Alltså klädkoder. Igen, vad har du på dig?
Saker som tar lång tid att förstå och koda av för en utomstående. Problemet var inte lika stort när Angela började gå på fotboll på 90-talet utan kom först senare. Hon blev mamma 2002 och försvann från fotbollen ett tag. Året därpå, 2003, hände någonting med läktarkulturen i Malmö. Då började ultraskulturen organiseras upp i Malmö samtidigt som Angela försökte leva Svenssonliv. Det gick inte så bra så de ambitionerna övergavs säger Angela och skrattar. Visserligen hade hon ”lite koll” på Malmö FF och läktarkulturen under de frånvarande åren men när hon kom tillbaka för att bli aktiv igen 2010 hade mycket hänt. Läktaren såg helt annorlunda ut. Hon fick ”bida sin tid först i kanske ett och ett halvt år. Alltså aktivt gå sondera terrängen, titta, avvakta. För man måste kunna börja sortera. Man måste kunna genomskåda hierarkin på något sätt.” När jag frågar hur hon upplevde det, som kvinna, säger hon att
det tog ett och ett halvt år att bara vara väldigt passivt deltagande till att sakta men säkert ta lite mer plats för att sen faktiskt kunna ta mycket plats också. Att kunna gå in och ställa sig i en grupp vilket hade varit omöjligt två år tidigare. Fullständigt omöjligt.
Det var en märklig upplevelse minns Angela. Hon beskriver resan mot acceptans av ultrasmännen i olika stadier. Först var hon bara en tjej, en brud. ”Antingen är du där som ett bihang till en man eller så är du en sån där konstig brud som är där själv.” Dessutom var hon lite äldre och faller inte in i bilden av hur en kvinna ska vara. Hon är inte kvinnlig av sig, säger hon motvilligt. Hon avvek från den kvinnliga normen. Efter den första inledande fasen övergick hon till vad hon själv beskriver som ett slags könlöst stadie. Det blev för besvärligt att hantera för grabbarna så istället svävade hon i någon slags könlöst limbo i ungefär ett halvår. Det var efter att männen märkte att det inte gick att bemöta henne med sexism, de kom ingen vart med det. Det gav inget resultat. Sedan kom den sista fasen, där hon slutligen blev accepterad. Då blev hon ”bror”. Eller ”mannen” och ”kingen”. Hon hade utan att göra någonting själv bytt kön. Här, menar Angela, har vi ett rum som inte kan hantera sådana situationer på något sätt. Jag frågar varför hon utsatte sig själv för det. Varför stod hon ut? Angela svarar att
om man alltid har haft den här känslan att på nåt sätt att man är the odd one out ändå, alltså man har aldrig passat in på nåt sätt ändå så är det inte en jobbig grej. […] jag känner att det finns ett behov att låta tjejer ta plats och det kan jag känna så här att efteråt har jag fått jävligt mycket tack av unga tjejer som har börjat gå på fotboll. Fan vad skönt nånstans att du har frontat och banat vägen. Man har slagit sig fram på ett område, så kan de komma i kölvattnet. Och det är skitkul för det har ju gett resultat. För de vågar ta plats på ett helt annat sätt än de vågade innan.
Angela säger att det är fler tjejer som går på fotboll nu men tror ändå att mycket av problemet med sexualisering. finns kvar för dem. Att göra så med Angela säger hon själv skulle vara svårt, för att inte säga omöjligt. ”det går inte att sexualisera någon som är 15 år äldre liksom. För dem blir det också konstigt. Det blir som att sexualisera mammas kompis”.
Arbetet i Fotbollssupportrar mot Homofobi handlar egentligen om normkritik, varför namnet kan vara lite missvisande säger Angela. Normkritik av hela samhället, där fotbollen råkar vara ett stort rum. Ett rum som enligt Angela alldeles för länge har varit fredat eftersom att fokus har legat enbart på det sportsliga.
Där man helt plötsligt har kunnat stå och heja på ett lag bredvid en nazist, som man aldrig skulle prata med utanför själva arenan. Det är så jävla sjukt. Jag menar att man inte kan ha såna frizoner. Såna frizoner kan liksom inte få existera. Därför att när såna frizoner uppstår så legitimerar man också osunda värderingar.
Det är jättemärkligt att ingen annan ser det absurda i detta, säger Angela. Att det har skapats ett rum där det inte anses finnas värderingar innebär att vi har skapat en frizon för just sådana värderingar som vi inte skulle acceptera annars. Allt ifrån det kvinnofientliga, till nazism och män som visar sitt könsorgan för barn anses helt ok, så länge det är på en fotbollsarena. Och även om de själva skulle hävda att de inte har en mansseparatistisk agenda fanns när Angela och Showan träffades inga aktiva tjejer i den ultrasgrupp som startade 2003 som kallar sig Supras Malmö. Det har aldrig funnits och kommer heller aldrig finnas, menar Angela. Det centrala i en ultrasrörelse borde enligt Angela vara engagemanget, inte kön. Fotbollssupportrar mot Homofobi startade genom mitt i detta, när Angela träffade Showan, som hade fått idén om att ta tag i den problematiken.
För att inte hamna i samma fälla som både hon själv och Showan menar att ett liknande initiativ i AIK gjorde är Angela noga med att ”lägga sig på rätt nivå”. I AIK fanns ett initiativ likt Fotbollssupportrar mot Homofobi. De ”kom utifrån, allierade sig med fel, [hade] inte riktigt hade kodat kontexten innan.” De blev mordhotade och vågade inte fortsätta. Angela tror inte att det hade gått så illa i Malmö då samma starka firmakultur och våldskapital inte finns i Malmö. Centralt är att anpassa sin roll efter kontexten. I hennes fall pekar hon på hur det blir ”en krock i hjärnan” bland andra supportrar när hon kommer som äldre och kvinna men ändå är precis som dem. De blir bemötta och tilltalade på deras nivå och sätt och inte på något ovan- och utifrånsätt.
För vill man driva en förändring så måste den ske inifrån och då måste man börja med att komma in i sammanhanget och förändra det inifrån och ut. För att komma utifrån och säga, amen, varför gör ni så här och så här, det har gjorts tusen misslyckade försök vad det gäller fotbollen.
Nu är det inte så att Angela och Showan inte fått ”ta skit”. Showan blev som sagt utsatt för ett mordförsök för sitt engagemang. Angela berättar att du måste vara enormt stark för att orka driva frågor som de driver och berättar om hur mycket har hon bemötts med för hennes engagemang. Hon har hela tiden varit noga med att vara transparent i hennes engagemang och inte gömma sig bakom något eller någon. Om någon vill diskutera något är de välkomna att ta samtalet direkt med henne. Individer ur ultrasmiljön som inte uppskattade deras initiativ mot homofobi ringde upp henne och skällde ut henne och vid ett tillfälle hade hon ”ledande ultras-personer som stod och skrek en millimeter från [hennes] ansikte och var så jävla förbannade. Då får man bara, du vet, vänta ut det” säger Angela och skrattar. Sedan finns det i Malmö FF någon slags ingrodd rädsla för förändring. Allting ska göras som det gjordes 1932. Alla tvivelaktiga saker människor gör på läktaren är ok, men normkritik är inte ok. ”Väldigt märkligt”, säger Angela.
Efter attacken på Showan splittrades ultrasmiljön i Malmö i två delar. De som ansåg att fotbollskulturen faktiskt är en slags folkrörelse och kan och bör ta ett större ansvar stod emot de som menade att det ända en ultrasmiljö ska lägga energi på är fotboll och enbart fotboll. Mer än så vill inte Angela säga. Det är ett väldigt känsligt ämne säger hon och skrattar. Hon tror däremot att det stora politiska engagemang som finns parallellt med fotbollen för många ultras i Malmö säkert kan ha påverkat att det ultrasmiljön här tenderar till att vara mer politiskt än på andra håll i Sverige. Många ser kanske inte ett problem med att förena de två intressena.
Angela menar att ett av problemen med fotbollen, i och med att den är så stor och faktiskt är en folkrörelse, är att den är så splittrad. Folk från alla delar av samhället, geografiskt och socialt, samlas i väldigt splittrade fotbollsmiljöer. Samtidigt är detta paradoxalt nog en styrka.
Fotbollen i Malmö framförallt är det mest lyckade integrationsprojektet vi har, där verkligen världar kan mötas. Man bygger broar utan dess like. Det är så jäkla fint. Därför är fotbollen så sjukt viktig för det engagerar många.
Men det är inte bara därför som fotbollen är en viktig plattform för social engagemang och förändring. Angela berättar om ett möte hon och Showan hade i Manchester med den öppet homosexuelle Frank Mugisha (twitter och Facebook) som blev nominerad till Nobels fredspris. Han förklarade på ett enkelt sätt varför fotbollen faktiskt är enormt viktig. Fotboll och fotbollsstjärnor har en sådan enorm status världen över att de har större möjlighet att påverka än vad politiker har. När en fotbollspelare som till exempel Zlatan tar ställning för lidande barn lyssnar miljontals
medan om en politiker säger precis samma sak lyssnar förmodligen ingen eller väldigt få. Föreställ dig då om en fotbollspelare i världsklass skulle komma ut som homosexuell, vilken genklang det skulle få. Därför är fotboll enormt viktig.
Länkar
Fotbollssupportrar mot Homofobi
Denna text är ett utdrag av en förstudie som jag gjorde till en masteruppsats våren 2015 på Malmö Högskola. Läs resten av studien här.
Martin Sjöbeck 