Showans fotbollsintresse startade lite av en slump. Samma år som MFF åkte ner i super- ettan fanns det ett projekt mot droger i skolorna i Malmö som hette Team 49. Genom dem kom Showan över gratisbiljetter till Malmö FF’s matcher. Innan det hade hockey intresserat Showan, med laser, trummor och techno-musik. Nu fick han gå och se på när Zlatan gjorde Allsvensk debut istället.
”Den här långa killen från Rosengård. Han fintade och han hade sig och det var häftigt”. Sedan när han och hans kompisar blev lite större, gick de ner på ståplats. Där kände de hur det vibrerade omkring dem och de blev snabbt och enkelt välkomnade. Och tillskillnad från politiken var fotbollen enkel och gav snabba resultat.
[…] vi ska möta AIK nästa vecka och det är en väldigt viktig match. Då peppar man. Man kanske målar en flagga. Man kommer ut till Möllan. Sätter sig med de äldre liksom. Går till matchen. Nittio minuter. Vinner. Sen kommer hem. Sen är det slut. […] Alltså du vet en politisk kamp som, säg nu att vi ska rädda någon del inom vården, det kan ta flera år. Eller vi ska jobba med EU-migranter. Det kan ta flera månader och tar väldigt mycket energi medan fotbollen är, du dyker upp, du sjunger på läktaren, du känner att du är en del av MFF. Du är en del av klubben för du är medlem och har årskort. Så när vi vinner efter nittio minuter så är det du själv som vinner också för du bidrog.
I tonåren behövs det mycket bekräftelse säger Showan. Det fick han genom fotbollen, tillskillnad från politiken, där flera timmars arbete kunde gå helt obemärkt förbi. Där flaggan som du målade syntes på Sportnytt ignorerades flygbladsutdelningen totalt av media. Den inkluderande känslan Showan kände på läktaren var viktig. Efter att ha stått och sjungit i klacken ett par matcher började andra supporters känna igen honom och hälsa med en bekräftande nick, vilket var en stor känsla. När hans barndomskompisars fotbollsintresse ebbade ut fortsatte Showan gå på fotboll ensam och tog kontakt med ultrasgrupperingarna i stan som välkomnade honom. Det säger han ”var skithäftigt”.
Politik och ställningstagande var inte särskilt närvarande på Malmös läktare vid den tiden, säger Showan. Däremot fanns det ett stort fotbollsintresse bland många inom den autonoma rörelsen, även om dessa inte kombinerades. Många av dem var aktiva i både Malmö och Lund och Showan berättar att hans intresse för fotboll och politik korsades genom att äldre fotbollsintresserade som samtidigt var politiskt aktiva vid sidan av tog med honom på fester på bland annat India Däck i Lund. På detta sätt fick han mer kontakt med den autonoma rörelsen och deras politiska idéer. När Malmö FF mötte Besiktas i Europakvalet 2003 sprang en kurdisk man in med en Kurdistanflagga på planen. Något senare spelade Malmö FF mot Maccabi Haifa och Palestina-aktivister ville blockera och stoppa matchen. Det fick Showan att tänka att politik och idrott kanske går att kombineras även om det var kluvna känslor. Samtidigt som han höll med aktivisterna ville han se Malmö FF spela. Han ville inte förlora fotbollen som hade accepterat honom så öppet, trots att han var så liten till växten och invandrare.
Att han var invandrare i förhållande till fotbollskulturen var någonting som han började fundera mycket över när hans politiska engagemang ökade. Han märkte hur homogen fotbollsläktaren var, även om han menar att det fanns ett par killar som hade utländsk bakgrund när han började gå på fotboll själv. Han märkte ”att det inte fanns så mycket plats för tjejer och andra människor att komma in enkelt och det ar väl där jag började få upp tanken för att alternativ”. För klubbens skull behövdes det stöd från fler människor än hundra män i samma kläder. När hans flickvän följde med på en bortaresa var det ok, men det var aldrig tal om att hon skulle bli insläppt i ultrasrörelsen mer än som flickvän. Även om de inte var uttalat mans-separatistiska var de enligt Showan det i praktiken och är det fortfarande. Förutom i GAIS så finns det inte en ända kvinna i ultrasrörelsen i hela Sverige inom herrfotbollen. Den hårda och slitsamma manliga miljön var enligt Showan något som fler hade börjat känna var problematiskt.
Öl, fotboll, puben, sen hem. Sen om och om och om igen. När du lägger till buss och bortaresor och viss del narkotika och såna saker så blir det en ganska sliten miljö. Med våldsglorifiering. Alltså folk hoppar av vid tjugofyra-tjugofem. Folk håller inte mer.
Att Showan var bland de äldsta som tjugosexåring beskriver han som ”ganska fucked- up”. Men runt om fanns det folk som hade börjat fundera på ett mer långsiktigt perspektiv och hade börjat ta samhällsansvar, säger Showan. Det samlades till exempel in pengar till cancerforskning genom fotbollsrörelsen och när det började pratas om Fotbollssupportrar mot homofobi i Malmö var det enligt Showan många som sa att det verkligen behövdes. Tidigare hade Showan varit anställd av ett projekt som hette Ge rasismen rött kort89. Det var ett projekt med tre heltidsanställda och en budget på elva miljoner över tre år. Det gav enligt Showan ingenting över huvud taget.
Där pratade man mycket om rasism och inkludering. Men det var så osexigt. Rasismen var någonting som kämpades ut från läktaren på nittiotalet. Alltså det här med skinnskallar, bombarjackor och de försvann liksom och sen var det ingen mer som ville prata mer om rasism för det är en sån självklarhet.
Det var med andra ord en ofarlig fråga att ta i och helt onödig. Visserligen kanske rasismen inte är helt borta från läktarna, men det finns andra problem som är besvärligare att ta i och som är ett mycket större problem. I Projektet inriktades all fokus på att påverka strukturen ovanifrån, på styrelser, ledare och tränare. Showan menar att han kontaktade nästan femtusen klubbar via bland annat email för att sälja in deras utbildningsmaterial men att nästan ingen nappade. Men trots att det var ett projekt dömt att misslyckas var han fast besluten vid att det behövdes ett värdegrundsarbete inom fotbollen och att det var det han ville arbeta med. Han började fundera kring vad de hade gjort för fel och kom fram till att de istället för att inrikta sig på toppen skulle inrikta sig på basen, det vill säga supportrarna.
Vad krävs det för att göra fotbollen inkluderande? Jo, det är ju det machoidealet som vi har kvar som ofta då blir kvinnohat och homofobi. För det är enkelt för en invandrare nu för tiden att komma till fotbollen och säga Hej jag skulle vilja gå med men någon som är homosexuell kan inte komma och säga Hej jag skulle vilja ta med min pojkvän. Eller tjejen ska åka med mig på bussen till bortamatchen liksom.
Utifrån sina egna erfarenheter började projektet ta form i huvudet och i Tyskland fanns det en grupp som hette Fußballfans gegen Homophobie,
ett skitenkelt budskap och det kopierade vi rakt av och stoppade in det i Sverige rakt av och det fick ett jävla [med betoning på ”jävla”] respons. Vi tänkte bara att det här skulle vara någon kortsiktig liten grej som folk skulle börja prata om för att se om det fanns ett intresse. Det fanns ju uppenbarligen ett väldigt stort intresse av det.
Utan att representera sina klubbar officiellt skrev supportrar från MFF, GIAS, IFK, ÖIS, Borås, Elfsborg, Djurgården och Hammarby på ett manifest som publicerades genom SVT Debatt. Tanken var att få folk att börja prata om det och synas. Pissa lite revir, markera genom banderoller, t-shirts, delta på Pride-demonstrationer, hålla föreläsningar. Och från Malmös håll hade vi då en föreläsare, Mats Ola Borglund som är före detta professionell fotbollsspelare, som är öppet homosexuell idag.
Showan säger att det behövs mer social ansvarstagande inom fotboll och att fotbollen blir bättre på att spegla städernas befolkning för att få folk att känna sig mer välkomna. Det skulle gynna lagen med större publiksiffror, bättre stämning på läktarna och en mer avslappnad miljö som publiken skulle stanna kvar i längre. Showan säger på sitt energikälla och sprudlande sätt att han uppfattar genomslaget som positivt eftersom att folk har börjat prata om frågorna på ett helt annat sätt och att media skriver om fotboll på annat sätt än med svarta krigsrubriken om fotbollens död. Men sen säger han att han hade önskat att hade kunnat göra mer. För den negativa bilden av fotbollen finns fortfarande kvar, vilket är synd. För fotbollen är, säger Showan, den största folkrörelsen vi har idag endast utmanade av SF Bio vad det gäller människoantal.
Men här betalar folk frivilligt för att sitta på en jävla plaststol i en svinkall arena eller stå upp och kolla på en av Europas sämsta ligor liksom. Det är ända fantastiskt att fotbollen kan göra det med folk.
Fortfarande finns det enligt Showan massor kvar att göra vad det gäller att skapa en mer inkluderande fotbollskultur. Han tror att det går att skapa en bredare fotboll utan att förändra fotbollen i grunden, något de ofta får kritik för. Vi är bara ute efter att sprida sin dolda agenda. Sådana saker, säger Showan. Han menar att det går att behålla mycket av styrkan i ultraskulturen och samtidigt skapa en inkluderande och mindre macho kultur.
Det som är det sköna med fotbollen är att oavsett hur mycket skit media skriver om en och att fotbollshuliganer är dumma i huvet, så är det jävligt skönt att gå och ställa sig på nästa match och känna att man är på ståplats med sextusen andra. För då vet man att man inte själv är galen liksom.
Den gemensamma identiteten och styrkan i antal är en viktig faktor. Den känslan finns inte i samma utsträckning i den autonoma rörelsen, menar Showan. Det är inte alltid som politiken samlar tusentals sympatisörer utan i de flesta fall rör det sig om ett tiotal. Men för att återgå till fotbollen så behöver det ena inte utesluta det andra. Fotbollen kan ha kvar styrkan och samtidigt vara inkluderande, säger Showan. ”I grund och botten så står det ju i våra stadgar i våra föreningar och klubbar, att alla människor är lika värda. Då måste vi stå upp för det också. Det är inte konstigare än så”. Skulle däremot utvecklingen inom fotbollen börjar gå åt fel håll och bli mer ”mer hård och kvinnofientlig, […] eller alkoholkulturen och narkotikamiljön kommer in alldeles för mycket och bli normaliserad så skulle jag nog bli trött på att vara med där”, säger Showan när jag frågar om vad han tror skulle kunna få honom att tröttna och ge upp.
Men ifall någon dag majoriteten skulle komma fram och säga, Showan håll käften vi vill ha det som det är just nu, då… Om inte någon annan vill ha alternativ så varför är det lönt att jag kämpar vidare då liksom? Då skulle jag hellre vara sugen på att följa en division-7 klubb liksom. Bli engagerad i den föreningen och börja från början. Visa på ett alternativ, ordentligt.
Men det ända som egentligen skulle få honom att sluta med sitt engagemang för fotbollen, Malmö FF och samhället, säger han och skrattar högt, är att någon dödar honom.
Denna text är ett utdrag av en förstudie som jag gjorde till en masteruppsats våren 2015 på Malmö Högskola. Läs resten av studien här.
Martin Sjöbeck 