Svensk damfotbolls framtid?

Det finns en paradox kring att MFF bröt med MFF dam 2007. Många är fortfarande upprörda över vad som hände och upplever det som ett svek mot damfotbollen och en skam att MFF, som är en så stor klubb både nu och historiskt, inte längre har ett damlag. Men måste vi komma ihåg att det var en välkomnad separation för damlaget och dess ordförande Ingrid Gunnarsson när det hände, med tanke på hur usel lagets ekonomi var och att många var arga för att MFF inte tog större ansvar ekonomiskt. När kontraktet löpte ut gick damlaget skilda vägar från MFF och bildade LDB.

Ironiskt nog var det MFF som 1972 ville att IFK Malmös dåvarande damlag skulle gå över till MFF och bilda en damsektion när damfotbollen inte längre fick plats längre inom IFK:s ramar. MFF och ordföranden Eric Persson såg chansen att utnyttja damerna för att återvinna publiken som svek MFF på 70-talet och framförallt väcka intresset hos fotbollsintresserade kvinnor att gå på fotboll och sedan få ”över dem” till publiken på herrarnas matcher.

Något som Johnny Hjelm pekar på vid flera tillfällen i sin bok Amasoner på planen är att damfotbollen behöver utrymme för att kunna växa, något de ofta har fått när de inte varit ett damlag i en större klubb och konkurrerat om plats och utrymme med herrlag. Här ett exempel från utredning om damfotboll i Sverige från 1972, Damfotbollens företrädare i stora föreningar hade svårast att klara denna dragkamp och att detta påverkade damlagens prestationer såtillvida att de bästa lagen fanns i mindre föreningar med ingen eller blygsam herrfotbollsverksamhet.

Den utveckling som skedde på 60- och 70-talet med ett ökat intresse för kvinnlig fotboll skedde samtidigt som kvinnor generellt slog sig in på manligt dominerade områden både på arbetsmarknaden och i övrigt. Hjelm menar att det inte går att dra slutsatser av det sammanträffandet. I länder där den manligt utövade fotbollen redan var den dominerande sporten skulle damfotbollen få svårt att hävda sig och konkurrera om resurser och utrymme medan tjejer och kvinnor i länder där fotboll hade eller har en underordnad ställning mot andra sporter skulle få det lättare att accepteras som fotbollspelare.

En annan teori som jag personligen tror på men som Hjelm avfärdar är spridningsteorin, att stora evenemang som exempelvis VM skulle uppmuntra till ökat utövande. Jag tror till exempel att svenska damlagets framgångar internationellt visst kan ha ett inflytande på unga tjejers fotbollsutövande ifall det finns lokala kvinnliga idoler att se upp till, till skillnad från internationella stjärnor någon annanstans eller manliga fotbollsidoler. Som exempel på varför spridningsteorin inte skulle vara användbar tar Hjelm upp att utövare på andra orter i Sverige inte kände till Öxabäck IF:s damer och deras enorma framgångar. Han menar också att det på 60- och 70-talet snarare handlade om tidsandan, dvs att kvinnor tog plats i samhället som aldrig förr och att det skapade kvinnogemenskaper som precis som för herrarna före dem ledde till skapandet av fotbollslag och klubbar. Det må vara. Men det kan inte avfärda spridningsteorin i sig. En stor internationell turnering och bedrifter i en sådan, eller om till exempel FC Rosengård vinner allsvenskan, kommer att ha inflytande på unga tjejer och innebära en tillströmning av nya utövare för damfotbollen. Det är jag övertygad om.

Sportsliga framgångar och förebilder samt utrymme att växa utan att behöva slåss om utrymme och resurser och framförallt växa på egna villkor tror jag är centralt för damfotbollens utveckling även i framtiden. Att sedan löner för damfotbollspelare inte är i närheten av herrarnas, samt att de hankar sig fram på minimala ekonomiska medel och mediautrymmet damerna får är enligt mig en skam och ett problem som måste lösas på högre nivå.

Signalerna vi som samhälle sänder till unga fotbollsintresserade tjejer är som jag ser det att fotboll är en sport för män. Som ett exempel kan vi titta på hur hyllningen av Therese Sjögran ströks från fotbollsgalan. Signalen det sänder är att hennes prestation inte är lika viktig och imponerande som Anders Svenssons. Trots att hon spelat 41 landskamper fler än han har. Detta är inget nytt. När pionjärerna inom damfotboll Öxabäck IF:s damer startade på 60-talet möttes de av skepticism och förlöjligande. När Alex Nilsson, ytterst medelmåttig före detta MFF-spelare, 2015 kommenterar fotbollspelaren Lina Holmlunds ilska över att det inte finns att köpa fotbollskor för damer i butik i Sverige med

Jag är så jävla trött på detta att jag vill spy!!! Finns det balettskor i alla dess storlekar till oss män i butiker? Svar nej!!! Nästa gång jag är hemma i Sverige ska jag försöka hitta ett par balettskor till mig i min storlek. Eller ett par högklackade i storlek 43. Finns det inte ska jag ringa varenda jävla tidning som finns och berätta det!!!!!! (länk)

sänder det samma klara budskap. Damfotboll och damidrott i allmänhet samt dess utövare har enligt omfattande forskning visat

hur manliga utövare, idrottsledare, sportjournalister m.fl. ignorerat, förlöjligat, och kritiserat kvinnor som tävlingsidrottat och särskilt dem som gjort inbrytningar i maskulint kodade idrotter […] Dessa män har – medvetet eller omedvetet – ytterst strävat efter att upprätthålla den patriarkala hegemonin inom idrotten eftersom den legitimerat även andra ojämlikheter i samhället, t.ex. i arbetslivet.

Det är alltså en generell förändring av könsordningen i samhället och synen på idrottande kvinnor som måste till skott för att damfotbollen någonsin ska kunna verka bredvid herrfotboll under någorlunda jämlika och rättvisa förhållanden. En slutsats Hjelm drar är att kvinnor på 60- och 70- talet allt oftare öppet och högljutt kritiserade den rådande ordningen och tog plats. Utrymmet var inget som gavs till dem gratis. Genom att utövarna fortsatte kämpa i motvind kunde damfotbollen växa. För dagens kvinnor och unga tjejer är det tack vare pionjärerna på 60- och 70-talet självklart att ta plats på ett sätt som var förut var otänkbart, även om vi har lång väg kvar att gå. I Sverige klappar vi oss gärna på ryggen och jämför oss med andra länder när det kommer till jämlikhet. Det är farligt. Ett samhälle är aldrig perfekt och skillnaderna mellan dam- och herrfotboll är ett bra exempel på detta. Om inte damfotbollen får mer ekonomiska resurser och utrymme i media kommer den tyvärr, är jag rädd för, stå och stampa på samma plats om 10-15 år.

Referenser

Alla citat som inte länkas direkt i texten är från

Hjelm, Johnny (2004) Amasoner på planen,  Umeå: Borea tryckeri

Lämna en kommentar