I helgen tog jag med min sexårige fotbollstokiga son på hans första hockeymatch. Det var även min första match jag har sett live någonsin och den första jag såg sedan MIF tog SM guld 1994 när Peter Lindmark, Roger Nordström, Robert Svehla, Raimo Helminen, Mats Näslund och Daniel Rydmark var stjärnorna i laget. Sedan dess har jag inte sett en enda hockeymatch. Inte Elitserien eller SHL, inte VM, inte OS.
Möjligtvis har det att göra med Malmös uteblivna framgångar efter de gyllene åren på nittiotalets början. Eller så är det för att Malmö är fotbollens huvudstad i Sverige (någon stockholmare eller helsingborgare kommer opponera sig mot vad jag skrev precis. Jag hänvisar till statistik här). Hur som helst tänkte jag att det vore kul att ta med min son på en hockeymatch nu när Malmö Redhawks är tillbaka i Sveriges högsta serie, SHL, efter att de åkte ur 2007. Dessutom spelar de i Percy Nilssons alldeles egna Malmö Arena. En mycket modern och imponerande byggnad. Som fotbollsentusiast och MFF-supporter är jag bortskämd med den läktarkultur som MFFs supportrar har byggt upp under hela 2000-talet. Men jag kunde ändå inte låta bli att se spektaklet med fotbollsögon. För det är i mångt och mycket det hockey är. Förebilden är utan tvekan den nordamerikanska hockeyligan NHL. Med öronbedövande musik, pyroteknik, rök och maskotar underhålls den nästan 9000 personer stora publiken i två timmar. Inte mycket utrymme lämnas för läktarkultur i form av sånger och tifon. Jag har aldrig varit på hockey i USA eller Kanada. Men jag såg en match mellan New York Knicks och Milwaukee Bucks för två år sedan i basketligan NBA. Det var lite samma känsla. Men för att återvända till Sverige så hade i helgens SHL-match både Malmö och gästande Örebro varsin klack som gjorde sitt bästa för att dra igång publiken och sina respektive lag, vilket gång på gång överröstades av öronbedövande musik som t.ex. Rednex hits eller hårdrock. I hockey konsumerar du en sportupplevelse som ett färdigt paket. I fotboll är det tvärtom. De stora klubbarna i Sverige ser sina klackar som en tolfte spelare och både Malmös tränare Åge Hareide och lagets stjärna Markus Rosenberg har vid flera tillfällen lagt vikt vid publikens betydelse för lagets framgångar (här, här och här).
Iaktagelse nummer två under helgens hockeyupplevelse var sammansättningen av publiken. Även detta i jämförelse med fotboll och framförallt Malmö stadion. Publiken var nästan uteslutande vit medelålders man från Skåne. Lite fördomsfullt tänkte jag att det nog var en stor överrepresentation av hantverkare boendes i Malmös grannkommuner. Mycket snus och kommentarer till det egna lagets spelare som ”jävla kärring”, ”kvinna”, ”h*ra” och liknande. Nu talar jag enbart om gubbarna i sektionen där vid satt. Hur det är i klacken, eller i logerna för den delen, det har jag ingen aning om. Men det kändes lite som att se på fotboll i Malmö på åttio och nittiotalet. Vita män med jobbig bild av vad manlighet är och till det en tvivelaktig kvinnosyn.
Min son hade givetvis inga funderingar kring detta, oförstörd som han är av världen. Han undrade mest var bollen var och varför de sprang så konstigt. Också var han glad över att farmors pojkvän hade köpt en hockeyhalsduk åt honom.
Martin Sjöbeck 