Kommer du ihåg tiden när ”pittahuset” var den största attraktionen i Malmö? Inte? Det är inte så konstigt. Idag är det svårt att föreställa sig en tid när Malmö var en rostande industristad som unga inte kunde fly från tillräckligt snabbt. Men vi som växte upp här på åttio- och nittiotalen orienterade oss bland rivningshusen, jonk och malvax.
Vi fick lära oss vad ”nollbudget” betydde i skolan och vi fick veta av unga vuxna att om en ville gå ut, var det bussen till Lund eller flygbåten till storbyen som gällde. När min generation började gå ut på Möllevången var det pizzerior där ägarna grymtade besvärat om du ville beställa mat, som inte hade något emot att stolar flyttades undan så att gästerna kunde sitta på golvet för att få plats bättre.
I början av 00-talet hände något. Högskolan hade invigts och en tillströmning av smålänningar och stockholmare började märkas på framförallt Möllevången. Sakta men säkert började det dyka upp stickad konst som prydde lyktstolpar tillsammans med annan form av gatukonst. I takt med detta började invånarna bytas ut och arbetare, alkisar och invandrare byttes ut mot studenter och konstnärer med svensk bakgrund. Butik-, restaurang- och nattlivsutbudet förändrades också hastigt. På ett par år dök det upp restaurangen och barer, den ena hippare än den andra och priserna sköt i höjden i samma takt som invånarna och konsumenterna i området byttes ut. I år fick aktivistkaféet Glassfabriken stänga för att hyran inte längre gick att betala med de inkomster som kaféet drog in.
Malmö Stad är framgångsrik på att locka till sig den så kallade kreativa klassen. Detta är egentligen ingenting nytt utan bara samma gamla identitets- och konsumtionsinriktade medelklass. Det var den amerikanske akademikern Richard Florida som i sin bok om den kreativa klassens framväxt i princip lade fram en checklista för hur postindustriella städer skulle bryta stigmat med rostande industrier. Genom att sluta försöka locka dem att stanna kvar eller återvända ska städer istället satsa på saker som den så kallade kreativa klassen finner lockande. Malmö har i mångt och mycket prickat av Floridas lista punkt för punkt. Omvandla waterfront-områden (som historiskt har varit smutsiga industriella platser) till attraktiva bostäder för medelklassen, Bo01. Satsa på kulturinstitutioner, Konsthallen, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Rooseum/Moderna museet, Malmö Museer, Malmö Live, Malmö Arena, Swedbank Stadion m.fl. Satsa på regionalisering, Öresundsbron och Citytunneln. Högre utbildning, Malmö Högskola. Listan kan fortsätta. Malmö har varit så effektiva att vända den negativa trenden att det talas om Malmö bland beslutsfattare i andra länder som också kämpar med att vända kurvan uppåt igen.
För ett par år sedan var jag med om ett utbyte mellan Malmö Högskola och ett litet universitet i West Virginia som heter Huntington University. Huntington ligger i kolbältet i Appalacherna och är del av den region i USA som brukar kallas för rostbältet på grund av att kolet håller på att fasas ut som energikälla i landet. Gruva efter gruva läggs ner och städer och hela områden avbefolkas i snabb takt. Målet med vår resa var att jämföra Malmö med Huntington som förut hade haft runt 80,000 invånare men nu låg någonstans under 40,000. De försökte desperat komma på lösningar på att vända trenden, likt vad Malmö gjorde ett par år tidigare. Skillnaden är att i USA har politiken inte alls lika stor makt som i Sverige och läsningar saknades i mångt och mycket även om det fördes en del intressanta diskussioner på universiteten där. Vi fick i alla fall träffa en massa viktiga människor som tyckte det var jättespännande att träffa unga studenter från en så speciell stad som Malmö. Bland annat fick vi vara magnet på en foundraiser-fest hemma hos en av professorerna och vi fick träffa borgmästaren, eller om det var guvenören. Under den timme som vi fick träffa honom tror jag att han sa orden ”creative class” minst hundra gånger. De hade en massa revolutionerande idéer kring hur de skulle göra för att locka denna mytiska grupp individualister till sin förfallna stad. Bland annat skulle de avsätta en av filerna på vägen som gick österifrån in mot centrum för bara cyklar. En cykelfil.
Vi hoppar tillbaka till slutet av nittiotalet igen, i Malmö. I slutet av 90-talet kom Reclaim the streets rörelsen som en frisk fläkt i ett annars sömnigt vänsterlandskap med rutinmässiga bakfyllemarscher varje 1 maj som ingen, knappt de själva orkade bry sig om. Reclaim-rörelsen var av en något mer politisk karaktär än förebilden i England och här ifrågasattes nyliberalismen och vem som har rätt till staden. Då låg fokus på bilar och pengar skulle prioriteras över människor. Kunde det t.ex. vara ok att sätta upp en Coca-cola reklam över en helö husvägg om du betalade för det, men inte måla grafitti på samma vägg? Ännu var inte Malmö den magnet för kreativ medelklass som staden är idag. Nu står fokus mellan människor och människor. De önskade kreativa och de oönskade arbetarklass, arbetslösa, missbrukare, tiggarna, romerna. När Södervärns busstation byggdes om för ett par år sedan planerades missbrukarna bort. Hög operamusik dundrade i högtalare för att skrämma bort heroinisterna och tjockmissbrukarna från att komma in och värma sig från kylan. På det nyligen uppfräschade Triangelområdet byggdes bänkar som lutar och som har metallskenor så att det inte ska gå att ligga på dem.
Sedan 2006 finns det en utvecklingsplan för området som kallas för Norra Sorgenfri. Idag finns där framförallt rivningstomter, industrigatan (känd för prostitution) och diverse småföretag. På kommunens egen sida för omvandlingsprojektet står det att
Norra Sorgenfri är ett av Malmös största stadsutvecklingsprojekt med en hög prioritet inom Malmö stad. Projektet Norra Sorgenfri syftar till att gemensamt med Malmö stad, berörda fastighetsägare och andra aktörer utveckla området i enlighet med den beslutade målbilden i planprogrammet för Norra Sorgenfri. Området har genom sitt centrala läge och sin karaktär fantastiska utvecklingsmöjligheter.
Romerna från Rumänien råkar även ha sitt tältläger just där kommunen har tänkt bygga attraktiva bostäder, butiker och affärsverksamheter och passar helt enkelt inte in i den bilden av hur staden ska se ut. I dagarna gick Malmöpolisen ut med att de har tre olika scenarion planerade för att tömma tält- och husvagnslägret. Ett av scenariona innefattar 4000 poliser.
I all hysteri kring att locka kreativa och andra som kan öka tillväxten till Malmö undrar många födda och uppväxta i staden vem all denna förändring är till för. Anledningen till att Bo01 byggdes var att locka skattebetalare till staden. Medelklassen hade länge undvikit att bosätta sig i Malmö och kommunpolitikerna funderade på sätt att locka hit personer med högre inkomst än socialbidragstagarna och knegarna som inte bidrog så mycket i skatt. Så MKB hjälpte snällt till genom att sänka hyrorna i det nya området samtidigt som man höjde dem i fattigare områden i staden. Som Robin Hood, fast tvärtom.
Martin Sjöbeck 