I takt med Malmös industriella och ekonomiska nedgång rasade MFF ur allsvenskan 1999. Intresset för laget som länge hade förkroppsligat stadens arbetaridentitet och hade starka band till socialdemokratin föll ihop med staden. Men medan intresset för fotboll sjönk i Malmö under 80-talet storsatsade Newcastle United. Även om de sportsliga framgångarna uteblev förblev fansen lojala och det var en bra tid för läktarkultur i Newcastle. Under nittiotalet var Malmö nere i botten, både som stad och sportsligt. Samtidigt gick det bättre för Newcastle United, även om titlarna som sagt uteblev. Laget hade stora sponsorer och en stor lojal publik.
I Malmö återskapade fotbollen sig själv med mångmiljonhjälp av kommunen i takt med staden som ett lag med etnisk mångfald på och av planen. Kommunen gick in med ett räntefritt lån på 145 miljoner samt en allmän upprustning av stadionområdet på runt 50 miljoner. Att det skulle bli Zlatan som var det första stora namnet i resan på väg tillbaka till toppen blev symboliskt för hur laget och dess publik skulle komma att uppfattas senare. Malmös etniska sammansättning hade förändrats snabbt först med arbetskraftsinvandring årtionden efter kriget, för att sedan ändras till mottagande av flyktingar från först Chile och Iran och sedan andra länder i mellanöstern och forna Jugoslavien i en mycket större skala än förut och helt parallellt med Newcastle. Trots detta avspeglar både Malmö FF och Newcastle United städernas ansikte, på varsitt sätt, även om publiken som vi ska se har förändrats radikalt i Newcastle Den starkaste ultrasgrupperingen i Malmö, Ultras Brigada uppstod ur en splittring i Supras Malmö kring huruvida sport och politik hör ihop. Delar av Supras Malmös ledarskick, och numera Ultras Brigada, kommer ursprungligen ur en gruppering som kallade sig Blatte ultra. Men på läktaren i Malmö finns det inte bara ultrasgrupper, även om det är dem som hörs och syns mest. Det finns en stor gruppering kring alla dem som gick på fotboll på framförallt nittiotalet, som är runt 40 idag. De kallar sig bland annat för øltras, Bobs hörna och Roys hörna. Det finns det alla knattar med sin egen läktare, en familjeläktare och sedan alla andra. I den stora gruppen ”alla andra” finns den största mångfalden ålders och könsmässigt. Unga och gamla, kvinnor och män. Idag när Malmö spelar med de stora lagen i Europa är det helt plötsligt populärt att vara Malmö supporter och att prata om det med kollegor och vänner. För femton, tjugo år sedan hade det varit otänkbart. Publiken då var mycket mindre och med en viss generalisering var framförallt unga rakade och alkoholiserade män som gick på fotboll.
Detta står också i kontrast till den kultur som politiker traditionellt har satsat på i Malmö, den så kallade finkulturen, som bygger på konsumtion av färdig kultur. Malmö har alltid satsat mycket på den finare kulturen, med Malmö Stadsteater, Konsthallen, Malmö Symfoniorkester, Malmö Live som några exempel. Satsningen på stora kulturella institutioner gjordes för att bryta stigmat kring den rostande industrin. Men det gjordes på bekostnad av de gräsrotsrörelser som fanns parallellt, de sk Fria grupperna. De slogs under ett antal år med kommunpolitiker och byråkrater om vem som skulle styra och kontrollera kulturen.
Som jämförelse med Malmö och Malmö FF låter jag istället för litteraturreferenser ett par olika intervjupersoner berätta om hur de ser på fotbollen i Newcastle idag och hur kulturen kring fotbollen har förändrats.
Mike Ashley
För att förstå Newcastle United Football Club och dess fans måste vi börja med att förstå vem dess ägare är och vad han har inneburit för klubben. Alla jag pratar med kommer in på samma spår, Mike Ashley.
Mike Ashley är Storbritanniens femtonde rikaste person och är enligt Forbes värd 1.5 miljarder pund. 2007 började Ashley köpa upp stora andelar av klubbens aktier. När han ägde 75% drog han undan aktierna från börsen och så småningom ägde han 100% av klubben. Inledningsvis var Ashley populär bland fansen. Han hade en folklig framtoning och tittade gärna på fotboll tillsammans med supportrar på puben och stod bland supportrarna på matcher iklädd den svartvita tröjan. När han gjorde den lokala hjälten Kevin Keegan till manager blev han ännu mer populär. Men inom kort skar det sig mellan Keegan och Denis Wise och Derek Llambias i Newcastles Uniteds ledning och Keegan avgick. I detta skede börjar fansen vända sig emot Ashley, som dagen efter Keegan avgått går ut med att han vill sälja laget, då supportrarna inte längre står bakom honom. Men efter under ett par månader inte ha funnit någon köpare, annonserar Ashley att laget inte längre är till salu. Kort efter exploderar fansens ilska då Ashley går ut med att han ämnar döpa om den älskade gamla arenan till ”sportsdirect.com @ St James’ Park Stadium” för att betala av skulder från tidigare ägare. Kort därefter avskedades Chris Houghton som manager, vilket också väckte mycket ilska bland supportrarna. Ashley gjorde sig på kort tid impopulär i bland fansen men som det ser ut nu verkar de få ha kvar honom som ägare en okänd tid framöver.
Förnyelse i Newcastles stadskärna
När stadskärnan förändrades i de flesta Europeiska storstäder flyttade fotbollsarenor ut från centrum. Newcastle är i detta sammanhang unikt, då St James Park har fått vara kvar på sin historiska plats. Går du omkring i området runt arenan märks det tydligt att området håller på att förändras snabbt. Det mesta är omvandlat eller i förändring. På västra sidan av arenan står ståtliga glasskyskrapor. På östra sidan rivs för tillfället gamla arbetarlängor för att ge plats åt ny bebyggelse. På södra sidan, mellan arenan och resten av centrum, står supportrarnas anrika stampub The Strawberry. Namnet kommer från gatan puben står på, som i sin tur har fått namn av ett nunnekloster som odlade jordgubbar på samma plats för hundratals år sedan. Runt om det mer än 200 år gamla puben finns idag enbart parkeringsplatser, vilket gör att puben ser fullständigt malplacerad ut. När det är bortamatcher brukar puben öppna redan nio på morgonen för att fansen ska kunna värma upp för att sedan åka gemensamma bussar till matchen.
The Strawberry Pub
Jag pratade med ägaren Caroline på The Strawberry om livet som supporter under den impopuläre ägaren Mike Ashley. Caroline har svårt att dölja sin frustration och förakt för Ashley. Precis som många andra engelska klubbar har biljettpriser och årskort blivit dyra och många arbetare och fattiga har inte råd att gå på fotboll längre. Men det hade varit lättare att acceptera om det inte vore för att laget inte vunnit någon titel av tyngd sedan 1969. Många känner sig frustrerade och uppgivna över lagets prestationer och över ägaren Mike Ashley och bojkottar sedan ett tag tillbaka laget. Detta märks tydligt på The Strawberry, säger Caroline. Många har umgåtts i grupp kring fotbollen i tiotals år och detta håller helt på att försvinna. Kompisgäng på tio-femton personer är idag tre-fyra kvar, eller så har de försvunnit helt. Idag är det snarare fotbollsintresserade och turister som kommer till The Strawberry innan matcherna. Hon säger att det finns en massa initiativ på sociala medier för att återta Newcastle United till fansen. Men inget av dessa har gett resultat än. På St James Park är det enbart Mike Ashleys uppfattning som gäller. Efter all kritik mot honom har han visat sig vara en person som inte tar kritik så bra. Han har förbjudit alla missnöjesyttringar mot honom inne på St James och du kan bli utslängd och förlora ditt årskort om du genom sånger och banderoller framför budskap som inte faller Ashley i smaken. Alla kroppsvisiteras vid ingång till arenan efter otillåtna banderoller och flaggor. Stewrds säger åt dig att sitta ner om du skulle få för dig att stå upp och sjunga. Fans har kämpat för att få tillbaka ståplats och sjungande sektioner, men förgäves. Caroline säger uppgivet att Ashley har dödat en levande kultur. Den gamla fotbollskulturen finns helt enkelt inte längre. Detta är synd för även om Newcastle United inte har vunnit något mästerskap sedan sextiotalet har fansen tidigare alltid varit lojala. Så är det inte längre.
Fotbollsaffären The back page
Jag pratar med Dave, en kraftig man i 30 årsåldern i fotbollsaffären The Back Page som ligger ett hundratals meter från St James Park. Han säger att fotbollskulturen förändrades dramatiskt till det sämre med Mike Ashley. Hela laget genomsyras nu av en negativ stämning, från ägare, till managers, tränare och spelare. Dave jämför situationen med ett ruttet äpple där det sjuka sprider sig från kärnan, Mike Ashley och smittar allt i sin närhet. Förut betydde färgerna någonting och spelare visste att de skulle kämpa till sista blodsdroppen för tröjan. Idag verkar ingen, förutom fyra unga talanger, bry sig. De anstränger sig bara i matcher mot större lag för att kunna använda Newcastle som språngbräda till större klubbar och rikedomar. Det hade aldrig gått på åttiotalet med den fanatismen som fanns bland fansen då. Visserligen kunde det bli våldsamheter, vilket det ofta blev. Casualskulturen och firmorna frodades. Nu finns det videoövervakning överallt och firmorna vet att det inte är någon idé att starta bråk. Visserligen finns det i Newcastle fortfarande en firma som kallas för ”The Gremlins”, vilket måste anses vara ett utmärkt namn på en grupp vars mål är att dyka upp i din stad och ställa till med djävulskap. Men när det förut var praxis om du som huligan bara klarade dig hem utan att bli gripen av polisen efter ett bråk så var du safe, kan du idag åka fast flera år efteråt. Detta gör att många drar sig för att bråka och ställa till med oreda. Det är just därför det dyker upp fyrtio-femtioåriga engelska män en masse när det är stora fotbollsturneringar utomlands. Det är just den generationen som var värst när de begav sig på sjuttio- och åttiotalen. De är gamla skins och casuals.
Dave går fortfarande själv på matcherna. Men han börjar ifrågasätta varför han ska stänga sin butik tidigare och förlora intäkter för att se på ett lag som match efter match förnedrar hans färger genom att utan att anstränga sig förlora mot ”skitlag”. Men sedan säger han att bojkotten som många fans håller på med nu är helt poänglös. De flesta fans har årskort, vilka betalas i början av året. Väljer du att inte gå på en match berör det inte Mike Ashley. Kortet är redan betalt och pengarna i hans ficka.
Den gamla misstänksamheten bland fotbollssupporters mot journalister finns kvar i alla fall. Jag glömmer i all iver att ta Daves namn när jag pratar med honom och ber en kurskamrat att fråga honom när hon ändå ska till affären dagen efter mitt besök. Hon råkar då säga att hennes ”kollega” var inne i affären och gjorde en ”intervju”, varpå Dave blir nervös. Att prata med journalister är inte bra. Det är någonting som du helt enkelt inte gör. Journalister skriver bara negativt om fotbollskultur och tjänar dessutom pengar på det. Så jag återkom till affären efter succévinsten vi skulle bevittna mot Norwich för att Dave inte skulle ligga sömnlös på nätterna rädd att bli uppfattad som tjallare. Nu visade det sig att det inte var så illa, vi skrattade mest bort det. Men likväl finns den där gamla vi och dom mentaliteten kvar bland supportrarna.
Bill Lancaster
Bill är akademikern som kan ge dig en guidad historisk tur genom Newcastle i rasande takt och som vet allt som är värt att veta om staden Newcastle upon Tyne. Han är inblandad i många utvecklingsprojekt i staden och sitter med i viktiga kommittéer. Han inte en aktiv fotbollssupporter, går inte på fotboll alls. Över en öl och hamburgare berättar han att han brukade gå på fotboll som ung men att han idag inte har varit på en match på många år. Jag frågar honom om sammansättningen av supporters har förändrats mycket med Ashley. Han menar att supportrarnas sammansättning har förändrats men att den har gjort det i takt med stadens. Idag är det fler olika grupper som går på fotboll. Unga, gamla, kvinnor, män och medelklass och många stolar hålls av företag. Vilket är till stor del är positivt. Förr var publiken utpräglat manlig, vit arbetarklass, precis som fotboll ofta uppfattas. Nu känner sig fler grupper välkomna. Men precis som många andra städer i väst har Newcastle inte haft en stor industrisektor och i Newcastles fall kolindustri sedan femtiotalet. Så att publiken har förändrats från arbetarkultur till något annat är bara naturligt. Nu är det många fler kvinnor t.ex. som går på fotboll än förut. Det finns även en del av publiken som är kinesisk. Priserna har däremot stigit så mycket att många arbetare inte har råd att gå på fotboll utan ser matcher på puben eller i vissa fall ruinerar sig fullständigt för att ha råd med fotboll.
Fotboll idag är en komplex och motsägelsefull värld. Det som jag älskar med fotboll har också en baksida. Det går inte att förneka att det även finns negativt i fotbollskulturen. Jag har ofta fått förklara och försvara mitt fotbollsengagemang för vänner som inte delar mitt intresse. Hur kan jag försvara en sexistisk och rasistisk kultur. Det är visserligen svartvita och kategoriserade beskrivningar av vad som i Sverige är den sista stora demokratiska folkrörelsen. Men problemen finns där.
Småprat med en hotellvärd som inte delar mitt fotbollsintresse
Efter att ha varit ute en hel dag och gjort intervjuer i Newcastle sitter jag med vår hotellvärd och småpratar. Jag frågar honom om fotboll och ställer samma fråga till honom som jag gjort till de andra jag pratat med, om han går på fotboll och om och i så fall hur fotbollen har förändrats under Mike Ashley. Han säger att han inte går på fotboll alls. Det har aldrig intresserat honom. Stämningen där är för aggressiv säger han. Vid ett annat tillfälle berättar han apropå ingenting att han är gay. Fotboll, både på och av planen, är ofta präglad av en speciell konstruerad manlighet. Idealet är en slags John Wayne-manlighet som få om ens någon kan leva upp till. Fotbollsmatcher blir ofta en slags fristad för ett beteende som inte är accepterat i andra miljöer, som hem, skolor och arbetsplatser. Rasistiska, sexistiska och homofobiska glåpord till motståndare, domare, motståndarlagets publik och egna spelare som inte anses hålla måttet är vanligt. Detta gör att många kvinnor till exempel, inte känner sig välkomna och trygga i en sådan miljö. Men inte bara kvinnor. Män som inte anses passa in i bilden av hur en man bör vara, det vill säga vita, heterosexuella stålhårda män faller också bort. Att vår hotellvärd aldrig intresserat sig för fotboll och att han anser det vara för aggressivt behöver inte betyda att han har teoretiserat kring manlighetskonstruktioner. Men utan att kunna förklara det i teoretiska termer är det ändå just detta som håller många borta från fotboll. Kvinnor, hbtq-personer, icke-vita. Det är detta Bill Lancaster pekar på utan att vidareutveckla det teoretiskt. Att sammansättningen av fotbollspubliken förändrats är inte enbart negativt.
Matchdag. Newcastle United – Norwich
Det är matchdag och vi besöker puben The Strawberry igen. Supportrarnas stampub. Idag visas rugbymatchen i VM mellan Argentina och Irland. Irland förlorar stort. Men det är inte det som förvånar oss (jag har ingen koll på rugby alls så resultatet säger mig inte så mycket). Istället är det att det är säkert ett tiotal supporters från motståndarlaget inne på puben och samtidigt en vänskaplig stämning. Vi tar oss ut på takterassen där det är lättare att prata och samtidigt lite mer luft. Jag pratar med en gammal man som ser ut att vara en bit över åttio och hans son, uppskattningsvis någonstans mellan trettio och fyrtio år gammal. Jag kämpar med att förstå vad de säger och lyckas rätt bra, deras geordie-accent och all alkohol till trots. Jag frågar om det alltid har varit så att motståndarlagets supporters har kunnat gå på deras pub utan problem. Nä så har det inte varit förut, säger sonen. Förra året var våldsamt och en armé av poliser fanns utanför arenan inför och efter varje match. Speciellt när det var derby mot Sunderland var det alltid bråk och kravaller. Men en tragisk flygolycka, där två fotbollssupporters från Newcastle dog, förändrade stämningen. Supporters från ärkefienden Sunderland samlade in 33,000 pund till stöd för de drabbades familjer och förra gången det var derby i Newcastle lät polisen Sunderlands supporters tåga upp till arenan utan eskort samtidigt som de applåderades av Newcastles fans, berättar sonen. Jag frågar dem om de går ofta på match eller har årskort. Pappan svarar att han brukade gå på alla matcher förr i tiden men att han inte orkar längre och föredrar se matcherna på den lokala puben. När han var yngre var han tvungen att släpa med sig sonen som hade svårt att hålla faderns tempo till matcherna. Nu är det tvärtom säger han och skrattar. Jag frågar om det finns någon i Newcastle som gillar Mike Ashley. Noll personer gillar honom säger sonen. Vad tycker ni om Mike Ashley frågar jag och sonens humör blir genast sämre och pappan säger åt honom lite skämtsamt att inte höja rösten. Det är absurt, säger sonen, att du kan köra över supporters som lojalt följt fotboll hela sitt liv, bara för du har massvis med pengar. Men pappan håller inte med. Han säger att laget var i botten när Ashley tog över och att han har lyft dem ekonomiskt och kommit ur den jätteskuld som laget hade. Oavsett, säger sonen, hur mycket pengar han har stoppat in har han tjänat mer på laget i sponsoravtal och tv-rättigheter. Och dessutom, säger han, äger han nästan 9% av Glasgow Rangers, vilket gör honom djävligt tvivelaktig. Två stolar, om du vet vad jag menar.
Slutsatser
Sista dagen i Newcastle gick jag och mina resekamrater på match på Saint James Park. Detta blev även en bra sammanfattning av vad jag hitills hade fått höra av fotbollsintresserade och
ointresserade i staden. Fotboll är en audio-visuell upplevelse och det du ser framför ögonen på planen och läktarna är det du får. I Malmö blir det tydligt med lagets framgångar och Europaäventyr de senaste två åren. De fullsatta läktarna fullkomligt kokar när laget slår ut betydligt större lag ur Champions League, som Red Bull, Prag, Celtic och nu senast i vinsten mot Sjaktar. Men låt oss återvända till Saint James Park först.
Väl inne på den betydligt större arenan slås jag som svensk fotbollssupporter i vanlig ordning av hur stor arenan är och hur imponerande det är. Runt 50000 människor ryms i den lite märkligt konstruerade byggnaden, jämför med Malmös cirka 20,000. Vi sitter på ena kortsidan där biljetterna var något billigare, runt 300 kr. På vänster sida ser läktaren ut som en stor svensk läktare, likt den i Malmö, Ullevi eller Friends. Men den högra långsidan är mer än dubbelt så stor, om än inte lika stor som Nou Camp, så ändå enorm. Vad jag finner märkligt är att det inte finns en enda flagga eller banderoll eller tillstymmelse till Tifo. Så kanske det alltid har varit i engelsk fotboll tänker jag. Jag vet inte. Högtalarna spelar öronbedövande (dålig) rockmusik, vilket omöjliggör alla ramsor, sånger och klack. Under matchen applåderas det och skriks och vid något tillfälle försöker publiken gemensamma sånger och ramsor. Det märks att Ashley har spridit ut de två sjungande sektionerna för att omöjliggöra alla missnöjesyttringar emot honom. Bortaklacken däremot, som sitter ovanför oss, hörs ända tills de har sex mål emot sig, då börjar de bege sig mot utgången. Matchen slutar med en oväntad succé sex-två till hemmalaget. Jag får när vi går därifrån en känsla av att vi har betalt för ett dyrt spektakel som passivt skall konsumeras. Aktivt kollektivt organiserat deltagande är inte önskvärt och även om svensk fotboll är långt ifrån den engelska vad det gäller publik, pengar och sportsligt och jag känner att vi är lyckligt lottade ändå med vad vi har i Malmö. En aktiv publik som inger respekt bland storklubbarna i UEFA-slutspel, som dessutom har en bra relation till klubbens ledning. Lägg till att Malmö FF har en 51% regel, som garanterar att supportrarna alltid har makten över klubben. Poängen med undersökningen var inte att med risk för att låta uppgiven lägga all skuld till den engelska fotbollskulturens död på en person. Mike Ashley är bara ett exempel i en engelsk mellanstor klubb. Han är ett symptom på vad jag och många med mig anser vara fel med den moderna fotbollen. Storkapital kommer in och köper upp klubbar med existerande läktarkultur ofta hundra år gammal eller mer och har en helt annan bild av hur fotboll ska bedrivas och uppskattas. Så är inte fotbollen i Malmö.
Martin Sjöbeck 