Maskulinitet och fotboll nu och då

Var genusrollerna tydligare förr? Var det lättare att definiera män och kvinnor i en tid när män betedde sig som män bör och vice versa? Genusrelationerna och den maskulinitet som härskar på fotbollsplaner, i omklädningsrum, i styrelserum, i sportjournalistik och på fotbollsläktare har visserligen förändrats mycket om vi skulle ta och jämföra med femtiotalet. Den fotbollsintresserade mannen var förr precis som nu den rådande genuskonstruktionens idealman. Mannen förr uppfostrades att inte uttrycka känslor, varken offentligt eller i hemmet. Att visa kärlek för sina barn muntligt eller exempelvis genom en klapp på ryggen var uteslutet. Ett enkelt sätt att umgås med sina barn (söner) var att ta med dem på fotboll. Fotboll, på plan och på läktare, är en värld skapad av män för män där samhällets alla normer och värderingar är lika starka som utanför denna miniatyrvärld.

Under svensk efterkrigstid fram till sjuttiotalet var svensk fotboll med undantag för någon enstaka incident fredlig. Tiden innan, från tidigt nittonhundratal fram till andra världskriget, kunde däremot vara väldigt stökig. Det var enligt författaren och fotbollsforskaren Torbjörn Andersson standard att publiken misshandlade och jagade iväg bortalag och domare efter matcher och det var inte förrän på sjuttiotalet som begreppet fotbollshuliganism började uppstå i Sverige och då framförallt i Stockholm och så småningom Göteborg. Vad som var nytt då var att supportrar följde med sitt fotbollslag till bortamatcher på ett helt annat sätt och så även de så kallade firmorna, eller huliganerna.

Maskulinitet är en konstruktion som vi har i vår västerländska kultur. Det är ett begrepp som vissa andra kulturer saknar. Maskulinitet är kortfattat en position i genusrelationerna och kan inte finnas utan dessa. Det är sättet på vilket män och kvinnor närmar sig den platsen (maskuliniteten) och resultatet som denna process har för kroppar, personlighet och kultur. Genus i sig är en social konstruktion och kan variera mycket båda olika kulturer emellan men även inom samma kultur över tid. Det är ingenting statiskt utan omförhandlas hela tiden.

Fotbollsintresserade, Stockholm, 2000-talet

Tiden emellan nittonhundratalets första hälft och sjuttiotalet är därför intressant just för på grund av avsaknaden av fotbollsrelaterat våld. Vad som utmärker denna period söver avsaknaden av våld är hur stabila genusrelationerna är i samhället. Kvinnorörelsen har inte börjat utmana männens makt och mjukismannen är ännu inget begrepp. Genus- och maskulinitetsforskaren Raewyn Connell menar att våld är ett sätt att vidmakthålla hierarkier och en del av dominanssystemet. En legitim hierarki, likt femtio- och sextiotalens genusrelationer där mannen oemotsagd stod över kvinnan i alla sammanhang i samhället, behöver inte använda våld. Våld är ett symptom på att det måste vara kris i systemet. Samtidigt som kvinnorörelsen gör sitt intåg börjar den fredliga fotbollskulturen  bli allt mer våldsam och i England och på kontinenten leder det vid flera tragiska tillfällen till att människor dör. Kriser i systemet leder enligt Connell till att det i detta fall uppstår en tedefinition av manligheten och att det uppstår manlighetskulter. Åter igen. Könsmaktsordningen, om du vill kalla den för det, var intakt innan sjuttiotalet. Då fanns det inget läktarvåld (i Sverige). Männen kunde i lugn och ro njuta av varandra (på säkert avstånd) på det introverta manliga sätt som samhället krävde av dem.

Fotbollsintresserade, Istanbul, 2000-talet

Texten ovan är en skiss över grundidén i en masteruppsats som jag för tillfället skriver om fotbollskultur i Malmö under femtio- och sextiotalet.

Vill du läsa mer rekommenderar jag…

Torbjörn Anderssons Kung Fotboll
Raewyn Connells Masculinities
Aage Radmans Vad är huliganism?
Duncan Hamiltons The Footballer who could fly