Jag har länge kallat mig feminist. Som ung vänsterkille kom det ganska mycket med det åsiktspaket som en förväntades köpa i sin helhet, tillsammans med veganism, svarta kläder och tvivelaktig musik från Umeå. Långt senare, när jag började rannsaka min egen mansroll och vad denna faktiskt innebär för mig och andra började jag på allvar inse värdet och behovet av feminism. För så här kan vi inte fortsätta.
I internetsamhällets hattrollande näthat mot kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet (begrepp som feminazis och manshatare används flitigt mot feminister) kände jag att nej, feminismen är inte ett hot mot mig. Snarare är det tvärtom. Män har allt att vinna på att släppa på våra privilegier och de föråldrade mansroller och syn på maskulinitet som kommer med dessa. På en likabehandlingsvecka i skolan jag arbetar hade jag för min fjärdeklassare en genomgång om könsroller. När jag berättade hur män och kvinnors liv styrs och begränsas av oskrivna (och i vissa fall skrivna) regler och normer sa barnen två ganska talande saker. En flicka reagerade och undrade hur män kan leva hela sina liv utan att få gråta. Det är ju som att leva i en mörk källare. En annan elev sa att det i så fall inte är så konstigt att män kan vara så våldsamma.
Jag har haft många rannsakande samtal med min partner och långsamt börjat se och förstå saker som jag aldrig har skänkt en tanke förut. Vad innebär det att vara man i praktiken? Vilka är de roller vi får som män och som kvinnor i samhället? Vilka privilegier har jag som man och hur påverkar de kvinnor? Jag och min partner satt nyligen på Ribersborgs kallsbadhus trädäck för att lyssna på vågorna och se vintersolen gå ner över Öresund. Det blev inte riktigt så. Det satt ett sällskap bredvid oss där kvinnan i sällskapet gjorde misstaget att ställa en ganska normal fråga till mannen om hans karriärsval. Det blev en 15 minuter lång monolog om jag-jag-jag, omöjlig för kvinnan i sällskapet att bryta in i. När mannen väl tystnade bekräftade kvinnan mannen och pratade sedan lite allmänt om ämnet varpå mannen återgick till att prata om sig själv. Inget konstigt i det. Det är så vanligt att de flesta nog skulle känna igen sig i situationen. Kvinnor för att de är vana vid att bekräfta män och lyssna på deras utlägg och män om de ärligt rannsakar sig själva och ser att fan, det har jag nog gjort ett par ggr ja. Jag kände igen mig i mannen direkt.
Med vår uppfostring ges män plats och förbereds på att vara viktiga och relevanta redan i ung ålder. Kvinnor uppfostras till att vara omhändertagande och att lyssna. Gör inte föräldrar det, så gör skolan, musik, sport, arbetslivet, kultur, filmer, reklam och resten av samhället det. I skolan anses flickor som talar mätbart halva tiden ta för mycket plats. Det finns rockband och tjejrockband, precis som fotboll och damfotboll. En sport där Malmö FF kom hem från Champions League med en kvarts miljard i kassakistan medan FC Rosengård fick betala flygbiljetterna själva, samtidigt som de avancerade betydligt längre än herrarna. Valfri person i Malmö som blir tillfrågad att tänka på en fotbollsspelare kommer säga Zlatan, Messi, Ronaldo, Neymar, eller kanske Markus Rosenberg. Trots att vi har världens bästa fotbollsspelare i Malmö. Marta. Damfotbollsspelare. Inte riktigt lika viktigt. I styrelserummen är fortfarande över 90 % män. Kvinnor tjänar betydligt mindre än män för samma arbete och får lägre pensioner än män. När du ska köpa kläder åt dina barn på HM kommer du märka hur flickornas kläder alla har budskap om hur vackra flickorna är. Pojkarnas kläder har budskap om hur starka, snabba och handlingsbara de är. Jag kan fortsätta ge exempel. Vad som krävs för att förändra detta är inte bara kvinnor som vägrar finna sig i rollen som underpriviligerade och nedvärderade utan män som på allvar rannsakar sig själva och sin roll som män. Hur påverkar detta mig och hur påverkar det andra. Vilket ansvar har jag och vad kan jag göra för att bidra till att förändra detta.
Martin Sjöbeck 